Hur går återjordnings-
processen till i Tyskland?

Återjordningsprocessen hos Meine Erde börjar med att den avlidne varsamt placeras en kistliknande behållare  “kokong”, i en bädd på halm och hö. Detta moment kallas för ”inbäddningen” och här kan anhöriga vara med och ta ett personligt avsked genom att lägga blommor och örter på den dödes kropp. Själva kokongen är tillverkad av återvunnen plast, vilket gör den både lättare och mer resurseffektiv att producera (konstruktionen följer cradle-to-cradle-principen, vilket innebär att alla delar kan demonteras och återvinnas). För inbäddningen och avskedsceremonin är kokongen klädd i ett vackert träöverdrag.

I botten på kokongen finns även en mängd vatten som dock varken syns eller märks vid inbäddningen. Förutom halm och hö, blandas en del växtkol också alltid in. Tack vare dessa växtbaserade tillsatser kan den organiska materian omvandlas mycket effektivt till jord, eftersom de bidrar till att skapa det optimala förhållandet mellan kol och kväve för återjordningsprocessen. Från andra veckan vaggas sen kokongen en gång per dygn, extremt långsamt, från sida till sida. Denna försiktiga rörelse säkerställer att mikroorganismerna får optimalt med fukt, vatten och syre, vilket skapar de perfekta förutsättningarna för deras arbete. På bara 40 dagar förvandlas sen allt organiskt material till näringsrik jord. Omvandlingen till jord sker i en säker och noggrant övervakad miljö, med hjälp av sensorer. Tack vare sin ämnesomsättning genererar mikroorganismerna själva den värme som behövs, vilken hålls kvar i kokongens isolerade miljö. Temperaturen stiger successivt upp till 80 grader vilket medför att skadliga bakterier och patogener dör under processen. Luft tillsätts för att säkerställa en stabil tillförsel av syre genom hela processen.Kokongerna där mikroorganismer utför omvandlingen, behöver en skyddad plats. Denna plats kallar Meine Erde för Alvarium, som på latin betyder bikupa – där kokongerna vilar tryggt under de 40 dagarna. De första alvarierna är gamla kapell på kyrkogårdar som Meine Erde hyr och iordningställer för ändamålet.

När naturen har gjort sitt och allt organiskt material förvandlats till jord tas den från kokongen. De återstående benen och benfragmenten finfördelas på samma sätt som vid en kremation och blandas sedan med jorden, vilket resulterar i en finkornig, mullrik jord på ca 80-90 kg) som av de naturliga ingredienserna doftar hö och sommaräng – redo att återvända till naturen.

Var kan den nya jorden gravsättas i Tyskland?

I enlighet med den lagstadgade begravningsplikten kan den nya jorden efter avslutad omvandling gravsättas på en valfri kyrkogård.

För närvarande är detta möjligt på kyrkogårdar i Schleswig-Holstein, Mecklenburg-Vorpommern och Hamburg. Tillsammans med kyrkogårdsförvaltningen utvecklar Meine Erde speciella gravplatser för återjordning, där vilotiden kan anpassas inom de lagliga ramarna.

Dessutom minskar gravdjupet eftersom den nya jorden endast täcks av ett lager kyrkogårdsjord. Efter gravsättningen kan graven planteras med exempelvis ett träd, som anhöriga efter en överenskommen viloperiod kan flytta till sin egen trädgård, enligt ett förslag från André Könnecke,    VD för Tysklands kyrkogårdsförvaltares förbund. Gravplatsen förblir en offentlig viloplats som de sörjande kan fortsätta att besöka.

Våra befintliga

begravningsmetoder

– Kistbegravning och kremation

I Sverige finns det idag två huvudsakliga begravningsmetoder: kistbegravning (jordbegängelse) och kremation (eldbegängelse). Kistbegravning har använts i Sverige sedan 1686, då den förespråkades av kyrkan som den primära metoden. Den innebär att den avlidne sänks ner i en grav som är cirka två meter djup, med minst en meters jordfyllning ovanför kistan.

Den första kremationen i Sverige ägde rum 1887. Trots detta förblev kistbegravning den dominerande metoden fram till mitten av 1900-talet, eftersom kyrkan initialt var en stark motståndare till kremation. Svenska Likbrännarföreningen, som senare bytte namn till Svenska Eldbegängelseföreningen, grundades ideellt 1882 för att främja kremation som ett nytt alternativ. Föreningen byggde egna krematorier, som till en början främst var avsedda för borgarklassen. År 1930 byggde Svenska kyrkan sitt första krematorium, vilket markerade en början på den gradvisa acceptansen av kremation i landet. Trots detta dröjde det till 1961 innan anhöriga själva fick besluta om vilken begravningsmetod de föredrog; fram till dess krävdes ett skriftligt godkännande från den avlidne för att en kremation skulle kunna genomföras.

Idag är kremation den mest valda begravningsmetoden i Sverige, med hela 83 % som väljer den framför kistbegravning. Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund (SKKF) genomför regelbundna mätningar på landets kremationsanläggningar för att säkerställa att de höga miljökraven för rökgaser efterlevs.

Sverige var ett av de sista länderna i Europa att införa metallåtervinning vid kremationer, vilket gjordes först 2016. Idag går överskottet från denna metallåtervinning till Allmänna Arvsfonden.

Den allmänna uppfattningen är att kremation är mer miljövänlig än kistbegravning, trots att gas och olja används för att förvärma kremationsugnarna. SKKF hade som mål att övergå till fossilfri drift senast 2023 men idag är majoriteten av Sveriges krematorier fortfarande beroende av fossila bränslen.